XXVII: Jex Thoth - Witness

I Hate Records (2010)
45 rpm 12"

Japp, Jex Thoth igen. En EP den här gången, tyvärr inte lika fantastisk som det självbetitlade albumet. En typisk sån här platta man tar fram när man lyssnat för mycket på något annat man gillar mer med bandet och behöver variation men ändå inte. Tror det jag saknar är den variation som ändå finns på albumet, och det är ju lite svårt att vara hur varierad och intressant som helst när man bara ha tre stycken låtar (varav en är en cover) att röra sig med.

Ja mer än så får ni fan inte veta den här gången. Kan istället meddela att soffan som figurerar på alla bilder vandrat vidare. Den var en trotjänare. Sov fan bättre på den än jag gjort i någon säng, och den hade ju så fin färg också. Ytterligare ett bevis på att allt ska förgås och att det inte finns någon gud. Fan nu blev jag ju sugen på chips, har nog dragit i mig en och annan friterad åker med den där som sällskap.

XXVI: Jex Thoth - Jex Thoth

I Hate Records (2008)
33 rpm 12"

Jag är fullt medveten om att den här sortens ockult hårdrock med 70-tals flörtande av dignitet varit grovt hajpad de senaste åren. Men vad fan. Det här är bra på riktigt. Jag som många i min närhet har haft närmast extatiska live-upplevelser med Thotharna på scenen. Följande diskussion brukar utspela sig när vi diskuterar saken:


Jag: "Fan va feta Jex Thoth var live alltså!"
Någon annan: "Ja jävlar i min låda! (men de var nog bättre när jag såg dem på obskyrt ställe X istället för sunkigt hak Y där du såg dem)"
Jag: "Jag gillar när folk kan låta bli att sjunga som en nerdrogad Lars Leijonborg när förväntningarna är skyhöga efter att ha hört gomsegelsbriljansen på platta."
Någon annan: "Du har så jävla rätt och du är så oförskämt snygg!"
Jag: "Nej men tack så snällt du säger! Men nog om mig för en stund, visst sjöng hon jäklarns bra live?"
Någon annan: "Ja verkligen, hon behöver ju inte alls de där effekterna som de har på rösten på plattan!"

Här brukar diskussionen försvinna iväg som diskussioner ofta gör, och det var ju så vår herre Satan avsåg antar jag. Hur som. Jag har nu satt fingret på vad som kliat lite irriterande efter dessa diskussioner: användandet av ordet "behöver" eller likvärdigt. Jag menar vafan. Sen när blev saker OK först när de gått igenom en nödvändighetskoll? Om de blivit obligatoriska sen jag kollade senast så kan vi ju i princip alla gå hem och kollektivt bränna upp våra skivsamlingar (eller för din del: radera Spotify från datorn din mes (jag känner då och då en oresonlig aversion gentemot Spotify, men mer om det en annan gång). Jag hoppas det inte blivit obligatoriskt med att saker skulle vara "behövda" i musiken. Man behöver ju knappast dista gitarrer. Men varje dag faller jag på knä nästan rörd till tårar över att man ändå gjort det valet i många fall. Och det är bara ett exempel. Men kuk samma, det var ju inte därför vi var här från början.

Jex Thoth - bra skit... oj nu ser jag att nästa platta också är Jex Thoth så med tanke på att jag måste slagit någon sorts längdrekord på min stackars blogg så får jag nog sluta skriva nu.

o sister, take my sin / there are serpents in my skin / I tell you, it's no lie / run to the afterlife

På riktigt nu...

 Prokrastinera mera!

Är mitt uppe i flytt nu, men så fort jag landat kommer jag på riktigt börja uppdatera bloggen med tätare frekvens än någonsin. Ligger på 69 plattor i år nu, så jag har en del att slänga upp. Planerar även lite andra inslag på bloggen. Den som lever och inte är blind få se!

XXV: Chain Reaction - Chain Reaction

Monument Records (2012)
33 rpm 7"

Sjukt härlig debut från Örebrobandet Chain Reaction! Det bjuds upp till allsång från första stund och det är precis så peppande som HC kan bli innan jag får lite ångest av det. Jag är oftast inte sjukt förtjust i old-school men det här är en av plattorna som snurrat mest hemma på mattan i år. Blir glad av omslaget också, en ilsken katt och Örebros tågstation i bakgrunden, vilket påminner mig om när jag bodde med göttiga människor i kollektiv i Örebro för ett par år sedan.

Grabbarna bjussar på nedladdning på sin bandcamp också för intresserade! Skänk en slant till dem om ni gillar det lika mycket som jag gör.

a chain reaction / I made this choice without a doubt / eternal youth, hardcore / that's what I'm talking about / CHAIN REACTION / CHAIN REACTION / CHAIN REACTION

XXIV: Deftones - Around The Fur

Maverick (1997)
33 rpm 12"

Slog till med andra albumet i samma veva. Klart mer genomtänkta låtar, ljudbild och helhet. Fröet till framtidens sömnlöshet kanske såddes när jag i mitt pojkrum om måndagsnätterna vadade igenom skit på MTVs hårdrocksprogram Super Rock för att få se videon till My Own Summer (ja det här var innan allt var en Youtubesökning bort). Nu känner jag att jag egentligen vill skriva om Super Rock, så jag passar på att först säga: skitbra album, köp eller ångra er! Super Rock hade en del problem, exempelvis spelade de typ tre videos och sen fick man titta på den mest horribla reklamen som någonsin framställts av människan i minst 5 min. Fett. Man vågade inte byta kanal heller för då kunde man missa halva videon om man tajmade in sitt zappande med att de bestämde sig för att spela någan av de i snitt 2½ bra låtarna / program. Meeen, det här var fanimej inte tillräckligt människoföraktande för att nå upp i MTVs standard av världsrekordmässig uselhet. Nej nej nej, de första åren jag slaviskt (i brist på vettiga vägar att upptäcka bra musik) plågade mig igenom de här programmen skulle de även fylla ut de 2 timmar som programmet förfogade med en programledare. Det enda jag minns av programledaren är att hon alltid hade svart klänning tror jag, och att hon pratade en jävla massa strunt som jag minns det. Alltså, av de två timmar om var de enda timmarna under hela veckan då man kunde få se en video ackompanjerad av distad gitarr kände man sig manade att fylla ut med pladder. Tack som fan.

Så ja, nu fick jag det ur systemet. Men som sagt: fett bra album! Våga ge det en chans.

i always wondered what it takes / fiften stiches and a soft parody / to make my eyes be like deceit / believe the sting / proves heart to me

XXIII: Deftones - Adrenaline

Maverick (1995)
33 rpm 12"

Blev väldigt lycklig när alla Deftones album dök upp på vinyl för första gången på riktigt. Första som jag lagt vantarna på är så klart debuten, som jag hörde för första gången när jag var 12-13 år. Hade det här albumet och nästföljande på varsin sida av ett kassettband innan jag skrapat ihop till egna exemplar på CD. Perfekt längd. Möjligen är det därifrån jag fått min aversion mot album som är längre än 45 min. Deftones är nog det enda band som hängt med så hela vägen för mig, blir fortfarande peppad. Det här är en ganska opolerad inspelning och man kan utan ansträngning höra att de var stora fans av Bad Brains. Så jävla bra, tonårsnostalgi eller ej.

reborn left to sigh / recure maybe i'll / be born and simplify / the way i lay - before / I get bored / I get bored / i get bored

XXII: Amebix - Redux

Profane Existance (2009)
45 rpm 12"

I min blinda aversion gentemot nyinspelningar av klassiska låtar missade jag nästan att ens lyssna på den här EP:n. Som tur var slutade jag tjura och tog istället tjuren vid hornen och köpte plattan innan den försvann helt från skivbackarna. När plattan snurrat färdigt under nålen för första gången kunde jag bara konstatera: "Jag är en idiot". Det var för nära att plattan sålde slut innan jag fick tag i den bara för att jag skulle sitta hemma och gnälla över att band slaktar sina egna låtar. Till mitt eget försvar så blir det ju oftast skit när band ska fräscha upp sina gamla odödliga klassiker. Men jag måste ge Amebix att de fan gjort det med stil, klass, smakfullhet och alla andra adjektiv man förknippar med gammal crust punk. Fläskigare versioner av gamla låtar som inte pissar på varken fans eller den egna katalogen. En platta man kan spela på festen när man själv vill ljudsmutta sig lite Amebix men man även vill visa hänsyn till sina mesiga bekanta som inte klarar av att höra något som avviker för mycket från deras Toto-ljudieal.

Det river fint och jag vill bara vrida upp volymen mer och mer och hytta med näven.

no gods / no masters

(längre citat krävs fan inte)

XXI: The Smiths - Hatful of Hollow

Rough Trade (1984)
33 rpm 12"

Det här var det första Smiths-albumet jag köpte i min ungdom (då på CD) och sen har de hängt med. Eftersom det är en samling lider den av det de flesta samlingar lider av: för många låtar. Mycket är lite finare inspelningar av låtar från debutalbumet som kom året innan (så när som på två-tre låtar så är allt från debuten med även här). Är man fullständig Smithsnovis och vill ha mycket musik för pengarna skulle jag nog rekommendera att man istället köpte samlingen Louder Than Bombs som kom några år senare och är hittätare, men för alla andra (som inte lider av vanföreställningen att de är för tuffa för att lyssna på the Smiths) så är det en pärla. Om man ser till spridda låtar är det genomgående högklassigt, men det är som sagt för många låtar för att helheten ska hänga ihop och nå upp till nivån där vi finner de tre fullängdsalbumen som kom de tre följande åren.

how can you stay / with a fat girl who'll say / "oh would you like to marry me / and if you like you can buy the ring" / she doesn't care about anything / would you like to marry me / and if you like you can buy the ring / i don't care about anyone / except myself

Ursäkter, ursäkter...

Dåligt med uppdateringar då jag jobbat och inte varit hemma på hur jävla länge som helst. Skivhandlandet har dock legat på topp så det finns nästan dubbelt så många plattor att skriva något om mot vad jag lagt upp tidigare.

Vill be om ursäkt för att jag ber om ursäkt. Det finns ju inget tråkigare att läsa på en blogg än inlägg av typen "jag har inte uppdaterat". Men jag ska väga upp det med ett riktigt inlägg nu på stört.

XX: Breach - Godbox

Apocaplexy Records / Serene Records (2001)
45 rpm 12"

Idel färgsprakande omslag nu. I år kom Breachs Godbox ut på vinyl för första gången, inte en sekund för tidigt. Nytt fint omslag bjussas det på också. Jag har alltid tidigare tyckt att den här EP:n var lite svagare än deras övriga alster. Ljudbilden var inte riktigt av den där högklassiga standarden som vi skämts bort med på It's Me God eller Venom och senare Kollapse. Alla tre album låter väldigt olika varandra men låter samtidigt helt fantastiska! Godbox spelades in av bandet själva i replokalen, vilken kan förklara den lite grötiga ljudbilden som saknade den där unika gnistan de alltid haft annars. Nu får vi äntligen höra EP:n som den alltid borde ha låtit! Nymastrad och på vinyl, och det låter helt makalöst bra, känns nästan som att höra den igen för första gången. Breach var verkligen i en klass för sig när de vara aktiva och det känns magiskt att få höra dem med nya öron i denna ljudexplosion från andra sidan graven. Det är bara att vrida upp volymen så högt högtalarna hemma på kammaren klarar av och njuta. Nu måste jag sluta skriva och göra just detta igen.

Uppdatering - Känner att jag måste avsluta med några beskrivande ord: Krossande jubelfest av obestämd blasfemisk karaktär.

XIX: Trap Them - Darker Handcraft

Prosthetic Records (2011)
33 rpm 12"

Jag inledde bloggandet med en lista över de tre bästa albumen från förra året. Om jag hade haft en plats över hade denna platta legat jävligt bra till att inta den. Snuskigt bra låtar. Felfri produktion. Magiskt omslag. De lyckas vara riviga och hårda som fan och samtidigt låta extremt mycket rock'n'roll (utan att bli löjligt Kvelertak-käcka). Eftersom de ställde in senast de skulle lirat på dessa breddgrader så står de högst upp på listan av band jag vill digga med foten till. Minns att jag såg en intervju med dem någonstans för ett tag sen. Kommer inte ihåg vad de sa, men jag vill dra mig till minnes att de bar skägg. De gav sålunda ett gemytligt intryck. Nä nu ska jag sluta skriva och vråla med i några catchiga bitar!

I am the goddamn son of a bitch / in the dead of the night / I want the cancer / I want the famine / I want the flood / I want the plague / I am the goddamn son of a bitch

XVIII: Skitsystem - Stigmata

Havoc Records (2006)
33 rpm 12"

Mer Skitsystem. Utan Tompa den här gången. Det var sista plattan de släppte om jag inte minns helt fel. Kanske jag som är förvirrad idag, men det känns mörkare och än mer ångestladdat än tidigare. Redan skivomslaget vittnar väl i och för sig om att det inte kommer bjudas på något skrattfest direkt. Jag hör mer black metal-slingor här också, vilket nästan aldrig är fel i min bok. Jag gillar att omslaget är i matt kartong (vilket även stämmer in på nyutgåvorna av de tidigare albumen). Det underlättar mitt lyssnande avsevärt då jag är löjligt pedantisk med mina plattor och ofta drabbas av handsvett i all nervositet det innebär att lirka ut en platta och placera den under nålen. Hur som. Det är fläskigt. Det är mörker. Det är ös.
  
din kalla skugga omslöt mig / när jag på bara knän framför dig stod / jag slutade äta / spydde upp din sperma / jag kissa och bajsade blod

XVII: Skitsystem - Grå Värld / Svarta Tankar

Havoc Records (1999)
33 rpm 12"

Ruskigt kompetent svensk käng som omöjligt kan ha undgått någon med minsta intresse i genren. Bandet bör väl vid närmare eftertanke vara välkänt även för fans av svensk metal då Tompa Lindberg trakterar gitarr och sliter på stämbanden. Miezsko från Nasum har varit med och rattat ljud, med ett relativt cleant ljud som resultat. Nej, vad oinspirerad jag känner mig. Ska skärpa mig i nästa inlägg (vilken inte kommer ta en månad på sig att dyka upp). Har halkat efter lite med bloggandet, så det finns flera fina plattor att skriva om. En trög nystart är väl bättre än ingen alls?

jag skriker ut i raseri / till alla er som ler / som skrattat bakom ryggen / som pekar och ser ner

XVI: Mínus - Romantic Exorcism

Smekkleysa (2004)
45 rpm 7"

Isländska Mínus var ett band som jag snubblade över via en gratisskiva som kom med en relativt förkastlig musiktidning som heter Rock Sound. Blev helt såld. Köpte deras album Jesus Christ Bobby (2001) omgående och hade aldrig hört något liknande innan. Sånt jävla drag, ljudbild som var ett slag på käften. Trots att jag var relativt grön i hc-svängen fattade jag att det här var något speciellt. Beställde till och med deras första album Hey, Johnny! (1999) från Island, vilket var mer av ett ordinärt metaldoftande hc-album. Islandspostur stod det på kuvertet om jag minns rätt. Reikningur på fakturan. På sant. 2002 åkte jag till Roskilde, för att se Mínus och tyska the Notwist. Väl framme såg jag på spelschemat att de skulle spela exakt samtidigt. Jag valde att gå och kika Mínus. Det var inte speciellt mycket folk där och jag blev förvånad över hur sångaren såg ut, han hade sparat ut håret, bar boots, enormt bältesspänne, och var det inte en Led Zeppelin tischa? Inte den typiska hc-uniformen. 2003 kom nästa album, och nu lät de som Queens of the Stone Age. "Vad fan?" tänkte jag så klart. Vad vill jag ha sagt med det här? Fan vet. Hur som helst borde jag ha anat, de hade nämligen släppt en låt på nätet strax innan, och det var en tidig version av den här singeln, vilken ligger som b-sida här.

going through that open door / where pleasure's running wild and sore / i want to find myself a little love / but i find cherubs with big old horns

XV: Makabert Fynd / Tortyr - Split

D-takt & Råpunk Records (2011)
45 rpm 7" (clear blue)

Klassiskt kompissplit där banden avslutar respektive sida med att köra en cover på varandras låtar. Återigen ett fantastiskt omslag! Det är ren lycka att hålla i handen och veckla ut efter att ha placerat plattan under nålen. Båda banden smattrar på föredömligt - Tortyr med lite högre bpm - och får mig att vända plattan på mattan åtskilliga gånger innan den får vikas in igen. Antalet "fy fan!" per minut är högt på båda sidorna. Toppenplatta om man vill hytta innerligt med näven och skrika okvädningsord åt borgarsvin från balkongen!

från en klarblå himmel / spyr ni aska o glöd / fy faan fy faan / det här blir min död

XIII & XIV: Discharge - Fight Back & Never Again

Havoc Records (1980 & 1981)
45 rpm 7"

Ja, vad kan man säga om Discharge som någon inte redan sagt. Jag kommer inte på något. Skit samma, skriver om något annat: Jag är glad över att jag trots mitt nördiga skivsamlande aldrig brytt mig nämnvärt om det rör sig om originalutgåvor eller inte (det här är t ex pressar från 2011). Visst vill jag ha fina utgåvor, men jag lägger hellre 150 spänn och för tre schyssta nypressade sjuor än pungar ut 500 för att få "den där första utgåvan där det blev tryckfel och allt blev lila". Kan ju knappast lura någon att jag köpte Fight Back när det begav sig ändå, eftersom jag hindrades av det faktum att jag inte var född 1980. Jag tror inte någon har en någorlunda "egen" eller "utvecklad" musiksmak förrän typ man blir byxmyndig. Man borde egentligen knappt få uttala sig om musik innan dess heller. Så där ja, blev ju några rader!

two monstrous nuclear stockpiles / should east and west be ever divided / resigned to living / living in fear

P.S. De kunde det här med poetiska omskrivningar!

XII: Hårda Tider - Vår Sak

Hårda Skivor (2008)
45 rpm 7"

Det är festligt med plattor där det genomgående temat är typ att man spelar hardcore och att det är Grejen med stort G. Det har jag tyckt sen jag hörde Metallicas Whiplash första gången (även om de inte spelade hardcore, men ni förstår principen). I och för sig kan det också vara otroligt jobbigt, som när poeter skriver dikter om att skriva dikter. Men men, här är det fina fisken. Gillar även det fina lagfotot med alla kompisar som är på baksidan av omslaget. Tänker en del på att hardcore verkligen har mycket gemensamt med lagidrott. Man svettas och gör andra saker tillsammans, peppar på den egna gruppen, osv. Skillnaden är att man inte tvunget måste snacka skit om bögar och pissa på varandra i duschen efteråt.

kärlek till gatan / och hc i hjärtat / hckids tar ingen skit / hardcore in the fucking street

XI: Guilty - Demo

Green Menace Records (2010)
33 rpm 7"

Nu börjar det bli dags för lite sjuor! De kan komma att bli räddningen för 100-plattors-målet, eftersom de oftast inte är lika smärtsamma för ekonomiavdelningen att införskaffa. Guilty gör det mesta rätt, de spelar punkig metal och har DIY-känsla på omslaget (som har både ruiner och döskallar, klara pluspoäng). Jag är lite besviken över att det inte bjuds på någon info alls, typ låttexter, replokalsanekdoter eller kompislistor. De riffar i alla fall på föredömligt och kryddar med kompetent hårdrockssolande.

hearing voices / in the back of my head / paranoia / better off dead

P.S. Jag är skitdålig på att höra låttexter i allmänhet, oavsett genre på musiken (av någon anledning bruker jag kunna höra texterna solklart om jag lyssnar på något när jag precis håller på att somna eller är nyvaken). Men jag tror det blev relativt korrekt återgett ovan.

X: Bathory - Blood Fire Death

Black Mark Records (1988)
33 rpm 12"

Sug på titeln. Förstora bilden och kolla på bandfotot nere i högra hörnet. Herregosingen! Det krävs inte direkt en raketforskare för att räkna ut att det här är ett fullständigt essentiellt album. Först tänkte jag likna det lite med hur Manowar skulle ha låtit om de var bra, men sen kom jag på att det ju är stört omöjligt att föreställa sig... Men åter till plattan: Med tanke på att vikinga-/folkmetal i tio fall av tio är ostigt skit i mina öron är det kanske underligt att jag uppskattar det här. Kanske är det hela bläck-känslan som är förmildrande. Hur som är det en riktig höjdare, det är ju banne mig samplade hästljud med, och om man plockar ut första bokstaven ur varje textrad i en av låtarna så blir det "S-A-T-A-N" om och om igen. Man blir ju alldeles fnittrig och vill ut och vara skitond i skogen. Chef!

as wolves among sheep we have wandered / victory lies beyond their spit and scorn / even the heavens shall burn when we are gathered / now when flames reach for the sky

IX: The Birthday Party - Junkyard

GeeBeeDee (1982)
33 rpm 12"

Om du skulle fråga mig: "äru inte lite sugen på å dansa?" så skulle jag i cirka 19 fall av 20 svara: "nähäeru!". Den här plattan tar dock alltid fram den latente dansaren i mig. Jag vickar på höfterna, viftar med armarna och gör golvlamporna nervösa med allehanda andra akrobatiska övningar. Omslaget vill man ju bara kyssa också för att det är så jämrans rätt på alla sätt och vis. Allt med den här plattan vrålar goth, innan det blev synonymt med impotenta, syntetiska pretentioner eller kväljande struntmetal. Det är storstilat snusk och elände för hela slanten.

oh-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho / Dead Joe / oh-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho / Dead Joe

VIII: Neu! - Neu! 75

United Artists Records (1975)
33 rpm 12" (cream blue)

När jag var yngre och oförståndigare väckte de två orden "tysk" och "musik" tillsammans i en mening oftast bilden av en snubbe med hockeyfrilla som med total avsaknad av självironi studsade runt till tonerna av Van Halens Jump. Nu äldre och oändligt visare vet jag att så inte är fallet. Skitsnacket om Tyskland i allmänhet sedan år 1945 känns mest slentrianmässigt hos de flesta. Det känns sorgligt att en så sprudlande bunt band som de som brukar betecknas kraut rock inte är kanoniserade jämte sina ango-amerikanska kusiner (med tanke på att de slår dem på fingrarna allt som oftast). Det enda onda jag för tillfället har att säga om tyskar är att tysken som jag köpte den här plattan av begått generalfelet att sätta prislappen direkt på omslaget istället för på plastfickan runt. Så gör man bara inte. Tycker jag placerat inserten  rätt snyggt på bilden i alla fall, så att klistret endast syns minimalt. Hur som. Bra genre. Bra band. Bra platta.

oh, and you're just another hero / riding through the night / riding through the city / trying to lose your mind

VII: Bonnie "Prince" Billy - I See A Darkness

Palace Records (1999)
33 rpm 12"

Dags för något utan distade gitarrer. Den här plattan har jag tänkt införskaffa sen jag hörde den för första gången för 10+ år sedan, men den har på något mystiskt vis alltid lyckas undkomma mina giriga nypor. Nu är den dock tryggt i min ägo. Jag vet inte riktigt hur en så pass lågmäld platta egentligen kan drabba så hårt. Kanske är det Will Oldhams mustasch som gör det. Kanske är det hans countrysorgsna stämma, eller hans vemodiga texter. Hur som helst bekräftar den något jag alltid misstänkt: Även gubbar har känslor. Det här är emo för gubbar. En platta att avnjuta när det utanför fönstret strilar ett regn från en gråmulen himmel och man surmulet sörplar sitt alldeles för sena morgonkaffe.

dread and fear should not be confused / by dread I'm inspired / by fear I'm amused

Lägesrapport

Sex stycken plattor på 56 dagar. Det här håller ju inte. I den här takten blir det ju bara 36 plattor innan det blir 2013 (eller världen går under beroende på hur uppstressad man är över att mayafolket inte hann med att fixa en ny kalender innan de stämplade ut). Bloggen heter ju tamejfan HUNDRA plattor. Två av plattorna var dessutom beställda innan nyår och det var endast gudarnas vilja som gjorde att jag inte hade möjlighet att hämta ut dem och öppna paketet förrän i början av januari. Två av de resterande kunde jag införskaffa eftersom jag hade fått ett presentkort i julklapp... Slutsats: jag måste fixa en inkomst.

Till råga på allt är det skivmässa i Solna idag också. Det kliar ju i skivbläddrarfingrarna. Som den planerarvirtuos jag är så hade jag i och för sig namnsdag nyligen och eftersom det är en stor högtid så har jag faktiskt en Carl XI liggandes. Han småler och tittar på mig med förförisk blick. Fan. Alla dessa livets prövningar.

VI: Integrity - The Blackest Curse

Deathwish Inc. (2011)
33 rpm 12" (clear)

Veteranerna i Integrity köttar vidare. De har förstått det här med att mystik kan förhöja stämningen, genom att starta någon sorts frimurarförening för hardcoreband så väcker de lätt konspirationsteoretikern inom lyssnaren. En fin detalj på det här släppet är att deras skalle från Closure framträder i genomskinligt tryck om man vinklar omslaget i ljuset. På samma sätt har de meddelat sig angående låttitlarna på baksidan. Otroligt lättläst alltså. Istället för textblad skickar de med en skitstor utviksposter, med dunkelt motiv som man kan sitta och betrakta och undra vad de egentligen vill säga. Det är troligen något om ritualer och religiös dualism. Fan vet. Om man bortser från det yttre så manglar de fortfarande muskelbyggarhardcore med mycket metalinslag (några riktigt runkiga solon dukas bland annat upp). De är stabila Integrity, man vet vad man får även om man inte fattar ett dugg vad de egentligen vill. Det är nog det som är poängen.

Twilight of the gods / rise forth confused effect / holds us never / in her golden depths / doppelganger / destroying its own reflection 

V: Rot In Hell - As Pearls Before Swine

Deathwish Inc. (2011)
33 rpm 12"

Snubblade över Rot In Hell via deras split med Wayfarer (med asatrotema!), som ägde mig totalt. Den här fullängdaren är också riktigt jävla bra. Häromdagen var de förband åt Integrity på Fryshuset, men de var då tyvärr något av en besvikelse. De spelade lätt otajt och verkade fulla och tjuriga över att publiktillströmningen var snål. Ljudet är ju sällan det bästa på Klubben heller. Ljudmässigt påminner de en hel del om Integrity, men sången är mer black-influerad. Den uppmärksamme kan även upptäcka symbolen under djurskallen på omslaget, vilket skvallrar om att de också (liksom Integrity) håller på och pular i The Holy Terror Church Of Final Judgement.

The unhallowed gaxe of we the profane / deceivers, hiding in plain sight / deceivers... envy of the angels' eyes

IV: Toxic Holocaust - Conjure and Command

Relapse Records (2011)
33 rpm 12"

Ännu mer retro blev det visst. Handlade den på Bengans av alla ställen (den nya på söder). Mitt skivbläddrarsällskap gjorde också några inköp, och även om vi alla fem knallade ut med likadana vinylpåsarna i näven som ett riktigt vi-är-kompisar-gäng så hade jag fan fler svärd på mitt enda omslag än de hade på alla sina tillsammans. Jag vann alltså. Såg förövrigt Toxic Holocaust på Strand för någon månad sen. Tyvärr hade de lite bajsigt ljud. Konstigast den kvällen var dock att det knappt hade kommit något folk när det bästa (och första) bandet - The Secret - spelade. Jag fick alldeles för mycket yta att solodansa på framför scenen så jag hade vidriga ålderskrämpor dagen efter. Ryggen är inte vad den var. Åter till Toxic Holocaust: Alla omslag borde se ut så här. Flying-V is coming back in style. Riffet är gud.

Her the hiss growling loud / flesh of infant skinned alive / one look at her will destroy your mind / chant the rites

III: Bathory - Under the Sign of the Black Mark

Black Mark (1987)
33 rpm 12" (clear blue)

En jäkla klassiker. Omslaget kan man ju inte se sig mätt på, jag menar; det innehåller för fan mäktiga klippor i ett rödaktigt sken och en muskelman med gethuvud. Så jävla mycket bättre än det blir det inte. Som alla (med alla menar jag alla som räknas) vet rör det sig om black metal innan någon egentligen visste vad det var. Detta har från första stund varit med favorit från Bathory, och det vara bara härom året jag kunde börja glutta på dörren till vikingaperioden som kom senare, och då främst eminenta Blood Fire Death som ju faktiskt påminner en hel del om detta mästerverk.

There on the other side / on the shore of no return / the one for me awaits

II: Vomitor - Bleeding the Priest

Die Todesrune Records (2002)
33 rpm 12"

Alla vid sina sinnens fulla bruk blir ju lite nervösa när man ställs inför det faktum att ett band är från Australien och släpps på ett bolag från Spanien. Lite lugnad blir man självklart när man på idolbilderna på omslagets baksida ser mycket kedjor och det faktum att en gosse som lystrar till namnet "Anton Vomit" står för "Basstardisation" på plattan. Det är tyskthrashdyrkan rakt av, med ändamålsriktig produktion som sprider en härlig stank av svettigt 80-tal. Inget nytt, men gillar man den lortigare (tyska/europeiska) delen av gammal thrash sitter den som ett smäck. De har till och med lyckas fånga de tidsenliga texterna med bravur:

Sadism of the church of bloody christ / tear confessions from insides / just at the time of black death / cross will give back the last breath

Ett extra plus för det jävligt svarta omslaget som är som klippt och skuret för lämna fingeravtryck på.

  

I: Acursed - Livet är den längst vägen till helvetet

Putrid Filth Conspiracy (2003)
33 rpm 12"

Denna sprudlande solstråle lyssnade jag mycket på det sista året innan jag flyttade från Gävle. Då i digitalt format (helt fruktansvärt legalt givetvis). Ett visst mått av nostalgiskt kompletteringsköp alltså. Epoken då alstret avnjöts flitigt senast var en period i liknande klass med nuvarande sinnesstämning. Lars Norén-samplingarna duggar tätt och däremellan kängar Acursed på i äkta svensk världsklass på området. Det finns ju de som tycker man borde spisa glättig och skojfrisk musik för att inte deppa ner sig i onödan. Detta är självklart fel, jag har mycket svårt för sånt äppelkindat smilfinkeri. Jag blir ju bara förbannad av käck musik (möjligen undantaget om det inte är tysk metal). I min skivsamling finns idel dysterkvistar. De gör nämligen bättre musik.

I dissappear under the crushing wheel / time goes by / time is running out / it will turn out the lights / turn out the lights

DÖDEN

Jag har plötsligt blivit inkomstlös. Det är alltså uppförsbacke. Två kommer snart. Resten kommer. Död åt alla som inte kan.