45 rpm 7"
Isländska Mínus var ett band som jag snubblade över via en gratisskiva som kom med en relativt förkastlig musiktidning som heter Rock Sound. Blev helt såld. Köpte deras album Jesus Christ Bobby (2001) omgående och hade aldrig hört något liknande innan. Sånt jävla drag, ljudbild som var ett slag på käften. Trots att jag var relativt grön i hc-svängen fattade jag att det här var något speciellt. Beställde till och med deras första album Hey, Johnny! (1999) från Island, vilket var mer av ett ordinärt metaldoftande hc-album. Islandspostur stod det på kuvertet om jag minns rätt. Reikningur på fakturan. På sant. 2002 åkte jag till Roskilde, för att se Mínus och tyska the Notwist. Väl framme såg jag på spelschemat att de skulle spela exakt samtidigt. Jag valde att gå och kika Mínus. Det var inte speciellt mycket folk där och jag blev förvånad över hur sångaren såg ut, han hade sparat ut håret, bar boots, enormt bältesspänne, och var det inte en Led Zeppelin tischa? Inte den typiska hc-uniformen. 2003 kom nästa album, och nu lät de som Queens of the Stone Age. "Vad fan?" tänkte jag så klart. Vad vill jag ha sagt med det här? Fan vet. Hur som helst borde jag ha anat, de hade nämligen släppt en låt på nätet strax innan, och det var en tidig version av den här singeln, vilken ligger som b-sida här.
going through that open door / where pleasure's running wild and sore / i want to find myself a little love / but i find cherubs with big old horns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar