XVI: Mínus - Romantic Exorcism

Smekkleysa (2004)
45 rpm 7"

Isländska Mínus var ett band som jag snubblade över via en gratisskiva som kom med en relativt förkastlig musiktidning som heter Rock Sound. Blev helt såld. Köpte deras album Jesus Christ Bobby (2001) omgående och hade aldrig hört något liknande innan. Sånt jävla drag, ljudbild som var ett slag på käften. Trots att jag var relativt grön i hc-svängen fattade jag att det här var något speciellt. Beställde till och med deras första album Hey, Johnny! (1999) från Island, vilket var mer av ett ordinärt metaldoftande hc-album. Islandspostur stod det på kuvertet om jag minns rätt. Reikningur på fakturan. På sant. 2002 åkte jag till Roskilde, för att se Mínus och tyska the Notwist. Väl framme såg jag på spelschemat att de skulle spela exakt samtidigt. Jag valde att gå och kika Mínus. Det var inte speciellt mycket folk där och jag blev förvånad över hur sångaren såg ut, han hade sparat ut håret, bar boots, enormt bältesspänne, och var det inte en Led Zeppelin tischa? Inte den typiska hc-uniformen. 2003 kom nästa album, och nu lät de som Queens of the Stone Age. "Vad fan?" tänkte jag så klart. Vad vill jag ha sagt med det här? Fan vet. Hur som helst borde jag ha anat, de hade nämligen släppt en låt på nätet strax innan, och det var en tidig version av den här singeln, vilken ligger som b-sida här.

going through that open door / where pleasure's running wild and sore / i want to find myself a little love / but i find cherubs with big old horns

XV: Makabert Fynd / Tortyr - Split

D-takt & Råpunk Records (2011)
45 rpm 7" (clear blue)

Klassiskt kompissplit där banden avslutar respektive sida med att köra en cover på varandras låtar. Återigen ett fantastiskt omslag! Det är ren lycka att hålla i handen och veckla ut efter att ha placerat plattan under nålen. Båda banden smattrar på föredömligt - Tortyr med lite högre bpm - och får mig att vända plattan på mattan åtskilliga gånger innan den får vikas in igen. Antalet "fy fan!" per minut är högt på båda sidorna. Toppenplatta om man vill hytta innerligt med näven och skrika okvädningsord åt borgarsvin från balkongen!

från en klarblå himmel / spyr ni aska o glöd / fy faan fy faan / det här blir min död

XIII & XIV: Discharge - Fight Back & Never Again

Havoc Records (1980 & 1981)
45 rpm 7"

Ja, vad kan man säga om Discharge som någon inte redan sagt. Jag kommer inte på något. Skit samma, skriver om något annat: Jag är glad över att jag trots mitt nördiga skivsamlande aldrig brytt mig nämnvärt om det rör sig om originalutgåvor eller inte (det här är t ex pressar från 2011). Visst vill jag ha fina utgåvor, men jag lägger hellre 150 spänn och för tre schyssta nypressade sjuor än pungar ut 500 för att få "den där första utgåvan där det blev tryckfel och allt blev lila". Kan ju knappast lura någon att jag köpte Fight Back när det begav sig ändå, eftersom jag hindrades av det faktum att jag inte var född 1980. Jag tror inte någon har en någorlunda "egen" eller "utvecklad" musiksmak förrän typ man blir byxmyndig. Man borde egentligen knappt få uttala sig om musik innan dess heller. Så där ja, blev ju några rader!

two monstrous nuclear stockpiles / should east and west be ever divided / resigned to living / living in fear

P.S. De kunde det här med poetiska omskrivningar!

XII: Hårda Tider - Vår Sak

Hårda Skivor (2008)
45 rpm 7"

Det är festligt med plattor där det genomgående temat är typ att man spelar hardcore och att det är Grejen med stort G. Det har jag tyckt sen jag hörde Metallicas Whiplash första gången (även om de inte spelade hardcore, men ni förstår principen). I och för sig kan det också vara otroligt jobbigt, som när poeter skriver dikter om att skriva dikter. Men men, här är det fina fisken. Gillar även det fina lagfotot med alla kompisar som är på baksidan av omslaget. Tänker en del på att hardcore verkligen har mycket gemensamt med lagidrott. Man svettas och gör andra saker tillsammans, peppar på den egna gruppen, osv. Skillnaden är att man inte tvunget måste snacka skit om bögar och pissa på varandra i duschen efteråt.

kärlek till gatan / och hc i hjärtat / hckids tar ingen skit / hardcore in the fucking street

XI: Guilty - Demo

Green Menace Records (2010)
33 rpm 7"

Nu börjar det bli dags för lite sjuor! De kan komma att bli räddningen för 100-plattors-målet, eftersom de oftast inte är lika smärtsamma för ekonomiavdelningen att införskaffa. Guilty gör det mesta rätt, de spelar punkig metal och har DIY-känsla på omslaget (som har både ruiner och döskallar, klara pluspoäng). Jag är lite besviken över att det inte bjuds på någon info alls, typ låttexter, replokalsanekdoter eller kompislistor. De riffar i alla fall på föredömligt och kryddar med kompetent hårdrockssolande.

hearing voices / in the back of my head / paranoia / better off dead

P.S. Jag är skitdålig på att höra låttexter i allmänhet, oavsett genre på musiken (av någon anledning bruker jag kunna höra texterna solklart om jag lyssnar på något när jag precis håller på att somna eller är nyvaken). Men jag tror det blev relativt korrekt återgett ovan.

X: Bathory - Blood Fire Death

Black Mark Records (1988)
33 rpm 12"

Sug på titeln. Förstora bilden och kolla på bandfotot nere i högra hörnet. Herregosingen! Det krävs inte direkt en raketforskare för att räkna ut att det här är ett fullständigt essentiellt album. Först tänkte jag likna det lite med hur Manowar skulle ha låtit om de var bra, men sen kom jag på att det ju är stört omöjligt att föreställa sig... Men åter till plattan: Med tanke på att vikinga-/folkmetal i tio fall av tio är ostigt skit i mina öron är det kanske underligt att jag uppskattar det här. Kanske är det hela bläck-känslan som är förmildrande. Hur som är det en riktig höjdare, det är ju banne mig samplade hästljud med, och om man plockar ut första bokstaven ur varje textrad i en av låtarna så blir det "S-A-T-A-N" om och om igen. Man blir ju alldeles fnittrig och vill ut och vara skitond i skogen. Chef!

as wolves among sheep we have wandered / victory lies beyond their spit and scorn / even the heavens shall burn when we are gathered / now when flames reach for the sky

IX: The Birthday Party - Junkyard

GeeBeeDee (1982)
33 rpm 12"

Om du skulle fråga mig: "äru inte lite sugen på å dansa?" så skulle jag i cirka 19 fall av 20 svara: "nähäeru!". Den här plattan tar dock alltid fram den latente dansaren i mig. Jag vickar på höfterna, viftar med armarna och gör golvlamporna nervösa med allehanda andra akrobatiska övningar. Omslaget vill man ju bara kyssa också för att det är så jämrans rätt på alla sätt och vis. Allt med den här plattan vrålar goth, innan det blev synonymt med impotenta, syntetiska pretentioner eller kväljande struntmetal. Det är storstilat snusk och elände för hela slanten.

oh-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho / Dead Joe / oh-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho-ho / Dead Joe

VIII: Neu! - Neu! 75

United Artists Records (1975)
33 rpm 12" (cream blue)

När jag var yngre och oförståndigare väckte de två orden "tysk" och "musik" tillsammans i en mening oftast bilden av en snubbe med hockeyfrilla som med total avsaknad av självironi studsade runt till tonerna av Van Halens Jump. Nu äldre och oändligt visare vet jag att så inte är fallet. Skitsnacket om Tyskland i allmänhet sedan år 1945 känns mest slentrianmässigt hos de flesta. Det känns sorgligt att en så sprudlande bunt band som de som brukar betecknas kraut rock inte är kanoniserade jämte sina ango-amerikanska kusiner (med tanke på att de slår dem på fingrarna allt som oftast). Det enda onda jag för tillfället har att säga om tyskar är att tysken som jag köpte den här plattan av begått generalfelet att sätta prislappen direkt på omslaget istället för på plastfickan runt. Så gör man bara inte. Tycker jag placerat inserten  rätt snyggt på bilden i alla fall, så att klistret endast syns minimalt. Hur som. Bra genre. Bra band. Bra platta.

oh, and you're just another hero / riding through the night / riding through the city / trying to lose your mind