VII: Bonnie "Prince" Billy - I See A Darkness

Palace Records (1999)
33 rpm 12"

Dags för något utan distade gitarrer. Den här plattan har jag tänkt införskaffa sen jag hörde den för första gången för 10+ år sedan, men den har på något mystiskt vis alltid lyckas undkomma mina giriga nypor. Nu är den dock tryggt i min ägo. Jag vet inte riktigt hur en så pass lågmäld platta egentligen kan drabba så hårt. Kanske är det Will Oldhams mustasch som gör det. Kanske är det hans countrysorgsna stämma, eller hans vemodiga texter. Hur som helst bekräftar den något jag alltid misstänkt: Även gubbar har känslor. Det här är emo för gubbar. En platta att avnjuta när det utanför fönstret strilar ett regn från en gråmulen himmel och man surmulet sörplar sitt alldeles för sena morgonkaffe.

dread and fear should not be confused / by dread I'm inspired / by fear I'm amused

Lägesrapport

Sex stycken plattor på 56 dagar. Det här håller ju inte. I den här takten blir det ju bara 36 plattor innan det blir 2013 (eller världen går under beroende på hur uppstressad man är över att mayafolket inte hann med att fixa en ny kalender innan de stämplade ut). Bloggen heter ju tamejfan HUNDRA plattor. Två av plattorna var dessutom beställda innan nyår och det var endast gudarnas vilja som gjorde att jag inte hade möjlighet att hämta ut dem och öppna paketet förrän i början av januari. Två av de resterande kunde jag införskaffa eftersom jag hade fått ett presentkort i julklapp... Slutsats: jag måste fixa en inkomst.

Till råga på allt är det skivmässa i Solna idag också. Det kliar ju i skivbläddrarfingrarna. Som den planerarvirtuos jag är så hade jag i och för sig namnsdag nyligen och eftersom det är en stor högtid så har jag faktiskt en Carl XI liggandes. Han småler och tittar på mig med förförisk blick. Fan. Alla dessa livets prövningar.

VI: Integrity - The Blackest Curse

Deathwish Inc. (2011)
33 rpm 12" (clear)

Veteranerna i Integrity köttar vidare. De har förstått det här med att mystik kan förhöja stämningen, genom att starta någon sorts frimurarförening för hardcoreband så väcker de lätt konspirationsteoretikern inom lyssnaren. En fin detalj på det här släppet är att deras skalle från Closure framträder i genomskinligt tryck om man vinklar omslaget i ljuset. På samma sätt har de meddelat sig angående låttitlarna på baksidan. Otroligt lättläst alltså. Istället för textblad skickar de med en skitstor utviksposter, med dunkelt motiv som man kan sitta och betrakta och undra vad de egentligen vill säga. Det är troligen något om ritualer och religiös dualism. Fan vet. Om man bortser från det yttre så manglar de fortfarande muskelbyggarhardcore med mycket metalinslag (några riktigt runkiga solon dukas bland annat upp). De är stabila Integrity, man vet vad man får även om man inte fattar ett dugg vad de egentligen vill. Det är nog det som är poängen.

Twilight of the gods / rise forth confused effect / holds us never / in her golden depths / doppelganger / destroying its own reflection 

V: Rot In Hell - As Pearls Before Swine

Deathwish Inc. (2011)
33 rpm 12"

Snubblade över Rot In Hell via deras split med Wayfarer (med asatrotema!), som ägde mig totalt. Den här fullängdaren är också riktigt jävla bra. Häromdagen var de förband åt Integrity på Fryshuset, men de var då tyvärr något av en besvikelse. De spelade lätt otajt och verkade fulla och tjuriga över att publiktillströmningen var snål. Ljudet är ju sällan det bästa på Klubben heller. Ljudmässigt påminner de en hel del om Integrity, men sången är mer black-influerad. Den uppmärksamme kan även upptäcka symbolen under djurskallen på omslaget, vilket skvallrar om att de också (liksom Integrity) håller på och pular i The Holy Terror Church Of Final Judgement.

The unhallowed gaxe of we the profane / deceivers, hiding in plain sight / deceivers... envy of the angels' eyes

IV: Toxic Holocaust - Conjure and Command

Relapse Records (2011)
33 rpm 12"

Ännu mer retro blev det visst. Handlade den på Bengans av alla ställen (den nya på söder). Mitt skivbläddrarsällskap gjorde också några inköp, och även om vi alla fem knallade ut med likadana vinylpåsarna i näven som ett riktigt vi-är-kompisar-gäng så hade jag fan fler svärd på mitt enda omslag än de hade på alla sina tillsammans. Jag vann alltså. Såg förövrigt Toxic Holocaust på Strand för någon månad sen. Tyvärr hade de lite bajsigt ljud. Konstigast den kvällen var dock att det knappt hade kommit något folk när det bästa (och första) bandet - The Secret - spelade. Jag fick alldeles för mycket yta att solodansa på framför scenen så jag hade vidriga ålderskrämpor dagen efter. Ryggen är inte vad den var. Åter till Toxic Holocaust: Alla omslag borde se ut så här. Flying-V is coming back in style. Riffet är gud.

Her the hiss growling loud / flesh of infant skinned alive / one look at her will destroy your mind / chant the rites

III: Bathory - Under the Sign of the Black Mark

Black Mark (1987)
33 rpm 12" (clear blue)

En jäkla klassiker. Omslaget kan man ju inte se sig mätt på, jag menar; det innehåller för fan mäktiga klippor i ett rödaktigt sken och en muskelman med gethuvud. Så jävla mycket bättre än det blir det inte. Som alla (med alla menar jag alla som räknas) vet rör det sig om black metal innan någon egentligen visste vad det var. Detta har från första stund varit med favorit från Bathory, och det vara bara härom året jag kunde börja glutta på dörren till vikingaperioden som kom senare, och då främst eminenta Blood Fire Death som ju faktiskt påminner en hel del om detta mästerverk.

There on the other side / on the shore of no return / the one for me awaits

II: Vomitor - Bleeding the Priest

Die Todesrune Records (2002)
33 rpm 12"

Alla vid sina sinnens fulla bruk blir ju lite nervösa när man ställs inför det faktum att ett band är från Australien och släpps på ett bolag från Spanien. Lite lugnad blir man självklart när man på idolbilderna på omslagets baksida ser mycket kedjor och det faktum att en gosse som lystrar till namnet "Anton Vomit" står för "Basstardisation" på plattan. Det är tyskthrashdyrkan rakt av, med ändamålsriktig produktion som sprider en härlig stank av svettigt 80-tal. Inget nytt, men gillar man den lortigare (tyska/europeiska) delen av gammal thrash sitter den som ett smäck. De har till och med lyckas fånga de tidsenliga texterna med bravur:

Sadism of the church of bloody christ / tear confessions from insides / just at the time of black death / cross will give back the last breath

Ett extra plus för det jävligt svarta omslaget som är som klippt och skuret för lämna fingeravtryck på.

  

I: Acursed - Livet är den längst vägen till helvetet

Putrid Filth Conspiracy (2003)
33 rpm 12"

Denna sprudlande solstråle lyssnade jag mycket på det sista året innan jag flyttade från Gävle. Då i digitalt format (helt fruktansvärt legalt givetvis). Ett visst mått av nostalgiskt kompletteringsköp alltså. Epoken då alstret avnjöts flitigt senast var en period i liknande klass med nuvarande sinnesstämning. Lars Norén-samplingarna duggar tätt och däremellan kängar Acursed på i äkta svensk världsklass på området. Det finns ju de som tycker man borde spisa glättig och skojfrisk musik för att inte deppa ner sig i onödan. Detta är självklart fel, jag har mycket svårt för sånt äppelkindat smilfinkeri. Jag blir ju bara förbannad av käck musik (möjligen undantaget om det inte är tysk metal). I min skivsamling finns idel dysterkvistar. De gör nämligen bättre musik.

I dissappear under the crushing wheel / time goes by / time is running out / it will turn out the lights / turn out the lights